”Krackel mä nätbaljon…”

Första dagarna i augusti så var min kära sambo och jag ute på Bockskär, det var lördagskväll och vi skulle avnjuta den bara för oss själva...

Vi tillredde en god förrätt av gravad lax, gravad sik och avokado, till varmrätt så hade vi grillat kött, klyftpotatis m.m. och desserten bestod av pannacotta och jordgubbar, det var mycket, mycket gott, därtill bjöds det på dricka utav olika slag, så med andra ord så var det en mycket trevlig och angenäm kväll...

När middagen och disken var avklarade så satte vi oss på altanen för att avnjuta en drink tillsammans innan det var dags för sängen, nåja… det var ju ett underbart fint väder så man hade inte så bråttom… plus att man hade fått smak för det ”goda” så det blev både en och två och några till innan sängen kallade… 

På morgonen när jag vaknade eller rättare sagt fick upp båda röda ”vinbären” och efter att ha bänt löst en fasttorkad tunga ifrån gommen med tandborsten så satte jag mig ner på altanen och kände efter hur det egentligen riktigt var ställ… bättre dagar hade nog upplevts… men efter så där en halv lite vatten började man komma till sans igen och kreativiteten fodrade att något måste göras, ögonen föll på plastkassen med kantareller som hade plockats på morgonen dagen innan och med en ”fruktansvärd iver” började det att rensas, bara för att man skulle slippa känna efter hur illa det egentligen var ställt… 

Rensningen blev klart och eftersom min kära sambo fortfarande höll på och drog ”vinterved eller timmerstockar” i sovrummet så beslöt jag mig för att smyga "lite" och ta en ”pyss” och se om det skulle kunna förbättra situationen… å jo… den va go…

Efter en halv ”pyss” så började det krypa i kroppen igen… nu måste man göra något igen… det går inte att sitta still… plötsligt så slår tanken till att det faktiskt står en tunna med orediga nät nere på bron… de har stått där i solgasset nu i tre - fyra dagar och "jäst" så nu e de nog dags att ta och reda upp dem… med raska steg går man ned till sjön för att ta itu med saken, 

Stanken ifrån tunnan var ju inte den bästa, men eftersom den första ”pyssen” var slut och hade gjort en underbart tillfredställande verkan i kroppen så beslöt jag att bara näten blir uppredda så skulle de nog vara dags för en till, så fick de väl lukta bäst fan de ville, för nu skall näten redas upp därmed jämt… sedan så…

Allt förlöpte på ganska bra, man tog de ju försiktigt, ända tills man hade fått så mycket av den härliga ”sörjan av lecko” (alger och sjögräs) på berget så det blev ”snorhalt”… och mest som man står så bär de kull med buller å bång… och tror ni inte fan att man faller så precis att man slår armen i baljkanten och hela baljjäveln tippar över ända så man får all godluktande sörja över huvudet… på mindre än en sekund så omvandlas en mindre bakfylla till ett illalutande helvete av värsta sort… nu va de nära att man sku börja ”jöljas” i alla fall…

I ilskan och med den fruktansvärda illaluktande stanken i näsan så reddes det sista av nätet upp och så begav man sig upp mot stugan för att få tag på något tvålaktigt så att man skulle slippa lukten… nåja ni förstår väl själva reaktionen inne i den lilla stugan när man kommer in… den var ungefär som om man först skulle varit och rullat i en ”dynjohög” och sedan gott in på en fin danskrog för att bjuda upp den vackrast dam/man man någonsin sett… de blev... UUUTTT FÖÖÖR FAAAN…

Efter tre eller fyra omgångar med tvål och lika många dopp i sjön så var man i alla fall så pass ren och luktfri så man kunde närma sig stugan för att försiktigt fråga om det var något kaffe på gång… och eftersom min kära också hon hade gått ner i varv och lugnat sig så var allt frid och fröjd… så blev det frukost...

… men de säger jag… nog kan de ”krackla” lite ibland…

... men i alla fall hade vi en underbar kväll ...