En droppe i nacken...

Att vara husägare är inte latmansgöra, det finns alltid någonting som måste göras och i synnerhet om man har ett hus som är 115 år gammalt.

Renoveringen av Trångsund har nu pågått i flera år och den tycks aldrig bli färdig… nåja… jag tar det väl i mitt eget tempo och när jag har lust, men trots allt så blir det som de gamla brukar säga ”lite med vart”.

För ett tag sedan så var det en ordentlig nordost storm men riktigt kraftigt regn och jag gick inne i huset och tänkte: -låt de regna bara, jag hittar väl på något att göra inomhus, annars så lägger ja mig på soffan.

Men när jag skulle göra ett toalettbesök och passerade hallen så fick jag plötsligt en vattendroppe i nacken, ” va fan e de nu då, de läcker ifrån taket”, blev min första tanke…

Så på med stövlarna å ut fort som fan å upp på taket för att ta reda på vad som hade hänt, nog för att jag e höjdrädd och ogärna går upp på tak och stegar men nu måste jag upp.

Väl där uppe och på nervösa ben och med skakande knän konstaterades att plåten som skulle täta mot norra vindskammarväggen hade släppt... nåja det har hållit länge nog ändå... plåttaket lades på i början av 60-talet och då gjorde man nog så gott som man kunde och visste, men efter 50 år så har den tätmassan som användes försvunnit och på en sträcka av tjugo centimeter så ”glipa” plåten rakt ut med ett läckage som följd… vi får hoppas bara att det upptäcktes i tid så det inte blir några större komplikationer efteråt.

Nåja… det var ju i alla fall tänkt att vindskammaren skulle tilläggsisoleras någon gång, men inte stod den på tur just nu, jag är ju inte riktigt klar med verandan ännu och efter den hade jag tänkt fortsätta på husets södra utsida… men nu var goda råd dyra, här blir det att ändra planerna hasta la vista, så det blev en resa till Brädgården Eves Agro för att få material…

När väl materialet var hemma så spikades det ställningar att stå på, som jag tidigare skrev så har jag med åren blivit höjdrädd så det togs i ordentligt att det skulle bli stadigt och bra… det var ju ”några kilon” som skulle ”vistas” där uppe…

När ställningen var gjord och testade så var det inte så stora problem med det övriga, jag har liksom (utan att skryta) inte riktigt tummen i armvecket utan har faktiskt (men min farfars hjälp när han var i livet) lärt mig både det ena och det andra på trä och dessutom så tycker jag det är roligt att bygga och renovera, bara jag får göra det i min egen takt.

Men nu är takplåten åtgärdad, vindskammaren tilläggsisolerat, brädläckt, foder m.m. klart på utsidan så nu är det bara att vänta på nästa sommar och hoppas den är lite torrare än sista så att man har en chans att måla...

... häd e en redder en dinnan åppe... häd e bäst te håll i se barra...

 ... och nu så får man väl fortsätta med norra husväggen då, om det skall nog bli klart någon gång...

Rullator vänlig transportsträcka...

Senaste ledighet så påbörjades och färdigställdes del 1 utav 3 i projektet landgång/brygga på Bockskär. 

Det har ju retat mig en länge tid att man skall måsta gå runt och klättra över en bergknall när man skall ta sig upp till stugan ifrån sjön, som vanligt är så har man ju alldeles för mycket packning med och det skall släpas och träsas upp till stugan, för att sedan släpas och träsas ned igen och transporteras tillbaka hem, man tycks ju aldrig lära sig vad som är lagom mängd mat och kläder att ha med.

Och till våren så närmar sig nästa projekt i stugan, nämligen att det skall muras en brandmur, en skorsten och sist så skall Tulikivi spisen in, och skall jag då bära upp allt material till allt detta över den där förbannade bergknallen så kommer mina nerver att svikta, och då blir det säker att kalla på personalen med långärmade tröjan för att hämtar en innan man är klar.

För det är så att bygger man en landgången så skall den vara tillräcklig bred så att det går att färdas fram med en rullator på ålderns höst, om man nu får leva som dom gamla brukar säga… 

Så nu har jag gjort etapp ett av tre, av vad vi kan kalla ”rullator vänlig transportsträcka inför ålderdomen” 

 ...så var början gjord, det var lite problem med högvattnet i nedre ändan men det löste sig till slut...

 ... här sett ifrån "sjösidan"...

 ... så såg det ut efter "första halvlek"...

 ... med tanke på ålderdomen så skall det vara en soffa halvvägs så man kan vila sig på väg upp eller ned...

 ... det trevliga vädret bidrog till att verktyg fick lyftas in och ut ett antal gånger... ömsom sol, ömsom vatten...

 ... men efter mycket slit så blev etapp ett klar, " max rullatorbredd 1,1m"...

Resan hem...

God afton gott folk!

Nu är det var ett tag ”sedan jag med pennan skrev” som käre Evert sjöng…

Fast i dag så är det inte pennan utan ett finger som skriver, medan de andra nio fingrarna letar efter rätt bokstav på keybordet…

Vid senaste ”avmönstring” (avlösning den 10.09.2012) i Hangö så kom min kära sambo kom och hämtade mig, hon tog tillfället i akt, kom några dagar tidigare och passade på att i samma veva hälsa på sina kära vänner som hon inte sett på ett tag,

Efter att min kollega och jag haft ”Handower” och suitcaseen i bilen så sattes färden mot Åbo, (via Ing-Maries vänner) Planerna var att vi skulle ta Viking kl. 20 00 ifrån Åbo till Långnäs men under resans gång så började vi diskutera om vi på skoj skulle resa den ”norra vägen” till Mariehamn, eftersom I-M inte hade åkt den vägen förr så beslöt vi att så skulle ske. Vi startade ifrån Åbo vid 16- tiden och styrde mot Osnäs, väl där så tog vi Viggen till Åva, bilfärd över Brändö och sedan åter färja ifrån Brändö till Hummelvik, och så bilfärd igen in till Mariehamn dit vi anlände kl 00.40.

Det är många år sedan jag reste denna väg och sommartid så är det nog en trevlig resa att göra över alla öar och brobankar, men om man skall se något av bygden skall man ta god tid på sig och inte åka på de turer som kombinerar varandra mellan de olika färjpassen,

Vi vann inte mycket i tid jämfört med om vi skulle tagit Viking, men det var ju trevligt att resa denna väg och se något annat också, jag tycker ändå inte att det skulle vara någon lösning på skärgårdstrafiken att fara denna väg ifrån Kökar till Åbo, då blir det för långt och i så fall tar man nog Viking i stället.  

Naturligtvis så var kamerorna väl instuvade i väskorna så några bilder blev det inte tyvärr.